När man verkligen vill något och mår lite halvdåligt så är stöd från omgivningen guld, det tycker jag verkligen. Har så otroligt många vänner och min familj som finns där.

Men jordens mest jobbigaste och hatade kommentar att höra just nu är att "det är tur att vi är så unga"!

Att vi fortfarande har många år på oss att försöka! Men vi vill ha barn NU och inte om femton år bara för att ja inte råkar vara 35 utan under 30. Vi har velat skaffa familj i två år och hade vi under denna tiden kunnat försöka varje månad hade det varit en annan sak men nu har vi haft 4 försök på dessa två åren.

Så nej, det är inte tur att vi är så unga utan vi har en sjuk otur som inte kan få turen på vår sida!

Väl på Sahlgrenska fick vi välja om vi ville göra IVF eller försöka på egenhand med en konstgjord ägglossning.

Vi valde det senare då vi inte kände oss redo för IVf och för att vi ALDRIG fått försöka bli gravida på egenhand.

Så en karusell med spray och sprutor startade för att sluta i kaos då jag inte blivit tillräckligt nedreglerad som det heter då man ställer sina hormonnivåer på noll. Vi fick avbryta den gången och återigen vänta på en nästa gång som inte blev förrän i dec , ungefär 3 månader senare..

Jag som person är väldigt impulsiv och när jag väl vill ha någonting så skaffar jag det med en gång. Så all denna väntan har inte varit min bästa vän och jag försöker för varje dag som går tänka positivt.

När december kom så var vi väldigt förväntansfulla men försöket gick inte alls vägen utan blev bara kaos. Allting slutade i förtvivlan då allting känts så himla bra och vi hade haft såå bra förutsättninga enligt läkaren.

Efter dec fick vi vänta väldigt länge då köerna till ivf är långa och vi fick inga ägg till frysen så det blev att göra

samma procedur en gång till.

Väntan blev ända till mars då försök nr två började med sprutor och spray. Denna gången gick förarbetet mycket bättre och vi fick ut massa ägg men var tvungen att frysa alla då jag hade chansen att bli överstimulerad av alla hormoner. Så vi fick vänta ytterliggar en månad till att sätta tillbaka vårt ägg som inte heller denna gången var ett guldägg.

Många tårar senare bestämde vi oss för ett nytt försök men eftersom det var så nära inpå sommaren så skulle vi få vänta till efter. Jag var helt förstörd och praktiskt taget grät när jag pratade med sköterskan som förklarade att man var tvungen att vänta två menstruationer innan nästa försök.

Jag var förbannad och jättesur på alla på Sahlgrenska som inte fattade..

En dag senare ringde sköterskan tillbaka till mig och berättade att hon pratat med läkaren om att vi skulle försöka en gång direkt då hon hört att jag blev så himla ledsen.

Jag var överlycklig opch ringde min man direkt. Proceduren sattes igång och 4 veckor senare skulle vi få sätta in ett nytt ägg. Vi försökte och försökte med att få sätta tillbaka två ägg  men de sa att de inte gör det.

Har velat ha barn tidigt hela livet och visste att det inte skulle vara en lätt resa bara för att..

Men vi fick helt enkelt acceptera att det är ett ägg som skulle åteföras och två dagar innan vi åkte till Ibiza var vi på sahlgrenska för ett sista hopp innan sommarstängningen.

Vi åkte på resa och slappnade av och kände att denna gången skulle det gå vägen. Vi hade båda varit mer hormoniska och inte alls lika stressade.

Men dagen innan ja skulle ta testet var det självklart negativt och det blev inget den gången heller.

Ska ja vara helt ärlig så hade ja den känningen de sista dagarna så blev egentligen inte mega ledsen.

Nu får vi vänta hela sommaren på att försöka och det kanske gör gott, eller?

Någon som känner igen sig?

Ja då har man tagit steget till att göra sitt första inlägg och skriva av sig om allt som händer i livet.

Egentligen hade man väl lika gärna kunnat skriva i en dagbok men då får man ju inte chansen

att andra får ta del av sitt liv och kunna en bekräftelse som kanske är det man söker efter?

Vem är då jag?

Är en tjej från Gbg som kommer dela med sig tankar och funderingar kring vår väg till att äntligen få en liten till familjen. Att skaffa barn är inte så lätt, långt ifrån, som alla tror och vår väg har nog varit bland de längsta.

Vår resa startade redan i juni 2012 då vi bestämde att jag skulle sluta med p-piller. Vi är i juni månad och jag har även tagit examen så tanken var att inte att försöka direkt men att ändå förbereda kroppen för vad komma skall.

Sommaren gick och ingen mens kom, inte heller i augusti eller september så i oktober gick jag till gynekologen för att kolla vad som var snett. Fick inte några direkta svar förutom att jag nog hade PCO som gör att man inte har egen mens eller ägglossning. Eller man kan ha det men inte så ofta och i mitt fall som blev aldrig. Började äta tabletter men inget hände så i mars 2013 fick vi remiss till Sahlgrenska. Detta inträdde självklart så att semesterna ställde till det och vi blev inte kallade förrän i september. Detta var en lång väntan man inte lika lång som vi skulle få göra senare.